Det känns som jag aldrig kommer att acceptera. För ibland tänker jag på när jag ska träffa dig igen - hur mycket jag längtar. Men efter några sekunder kommer jag på mig själv med att ljuga för mig själv. Det kan ju inte gå, eller hur? Hur mycket man än önskar ibland.

Jag saknar att springa och hämta din bruna kudde som du alltid behövde. Jag saknar att springa upp och hämta dig, i huset bredvid, för att kunna armkroka dig eftersom du var rädd att trilla på isen mellan husen. Jag saknar så mycket att känna mig så trygg som alla de gånger du hållt mig sällskap när jag legat hemma med 39graders-feber. Jag kommer inte att glömma alla gånger du hämtade mig i skolan. Jag vet att jag var så stolt över att du var min, mormor. Jag minns att vi alltid stannade och pausade på det där räcket som fanns vid den stora skolan då. För du behövde ju vila benen. Jag älskade att rota i dina lådor - jag vet fortfarande exakt var papper och penna låg. Jag minns fortfarande att jag ritade exakt 18 på pricken lika dana kantiga och skeva blommor till dig - bara för du tyckte de var fina. Jag trodde det gjorde saken bättre om man gjorde många då. Jag älskade när du berättade om dig och morfar. Hur ni träffades och hur snygg han faktiskt var på den svartvita bilden på din byrå. Ibland tänker jag på när du, jag, morfar och Jonny var och köpte fiskespön. Jonny och jag fick varsitt och jag kände mig jättestolt över att ha ett eget! Jag minns att vi åt fiskbullar till lunch den dagen. Som vi jätteofta gjorde, mormor! Minns du det?

Mormor minns du hur mycket jag älskade när du läste "Morfar Prosten" för mig? Minns du varför? För att jag tyckte om din knarriga och mysiga röst så mycket! Och jag vet, att du vet att jag älskade när du knuggade mig på ryggen efter att jag hade badat. Men du anar inte hur otroligt jag saknar det. Det var något speciellt faktiskt. Som när jag hade badat på landet och du satt i din stol på bryggan! Eller när vi var på Wira Spelet och jag fick i dig i badet mormor, och åh - du var så glad över det! Så tacksam var du.

Kommer du ihåg alla gånger jag rensat dina kryddhyllor? Ja, hur skulle du kunna glömma? Och minns du alla gånger vi har bakat tillsammans mormor. Jättemycket har vi bakat tillsammans! Det var alltid roligast med dig. När vi bakade pepparkakor hemma hos oss satt du alltid precis framför spisen och vaktade "peppisarna". Det finns ingen bättre peppisvakt än du! Första julen utan dig, när vi fortfarande bodde hemma, då försökte jag sitta där och vakta som du. Faktiskt.

Mormor, det finns så många minnen med dig. Så speciella allihop! Det är svårt att acceptera att vi inte kan fortsätta skapa dom. Förstår du det? Förut var jag lite ledsen på dig, för att du försvann. Men mormor, jag vet, det var verkligen inte ditt fel. Även om det fortfarande gör mig ledsen. Ibland, som nu, önskar jag bara så gärna att du var här. Även om inte du var så stark var du en av de bästa väggarna jag fått luta mig mot. Ibland gör det bara lite ont att veta att vi inte ses igen. Bara i drömmar...

Men drömmar är bättre än inget. Jag ska hedra dig, någon dag. Jag vet att du tycker att jag är en svala om jag hade blivit ett djur. Mormor, någon dag ska jag göra något fint av det. Älskade mormor.