Idag for jag hem från Matilda med en buss som gick 13.20. Jag kom hem 17.00. Alltså, yey?

Till en början gick allt som smort från Tungelsta till centralen. Dock blev det där ett stopp för att inhandla diverse presenter, där bland till far. På hemvägen planerar jag att lyssna på musik och på roslagsbanan beundra tröjorna jag inskaffat. Så blev det inte. Vid tekniska får jag syn på en tavla. På denna tavla står det att alla tåg fram till 1,5 timme senare är inställda. EH!? Ringer mamma i all panik som säger att det antagligen kommer gå bussar. Ajuste! haha, dummerjag.

Så jag ställer mig och väntar på bussen. Kommer där någon buss? nej nej nej. Jag väntar i 45 minuter då mamma smsar och säger att en buss går från danderyds. Snäll som jag är meddelar jag även detta till en som är anställd på sl.
 - Vi har fått information om att ni kan ta buss 621 från Danderyds Sjukhus, ropar kvinnan ut.

Vafan tänker jag, hon kunde ju sagt att det var jag som sa det. Hon kunde ju åtminstonde tackat mig. Nejnej. Folk rusar till tunnelbanan och springer sen upp till bussen vid danderyds. Människor klämmer sig fram, suckar, luktar illa och ser äckligt irreterande ut. Jag hjälper någon som aldrig varit där. En annan blir arg för bussen blir full och skäller på att SL inte skulle gått ut och sagt att man kunde ta den här bussen. Varpå jag berättar att det var jag som sagt det och därefter blir utskälld och tillsagd att det kanske inte var så jävla smart av mig då!

Jaja, suckar jag och står konstigt nog leende resten av bussresan hem. Funderar på varför folk är så egoistiska. Tränger sig fram och tänker bara på att de själva ska få en sittplats. Bryr sig inte om tanten som knappt kan stå. Fattar inte att det enda jag försökte göra var att hjälpa till. Vidrigt är vad det är. Jaja, jag kom hem efter några timmar och det var väl det som räknades ändå.